Så här efter midsommar när semestrarna står för dörren kan man filosofera lite om kvinnors roll för förändring av kvinnliga juristers villkor. Jag vill inte på något sätt förringa problemen med gubbarna - gubbarnas beteende är naturligtvis huvudorsaken till att det inte blir någon förändring och att så många tjejer fortfarande blir så dåligt behandlade, inte minst på advokatbyråer. Men om förändringarna inte ska ta 100 år, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen, så måste vi kvinnor skapa förändring. Lämnar vi det åt gubbarna kommer det inte att hända de närmaste 100 åren. Här måste man börja från början. Alltför många kvinnliga advokater blundar för problemen. Det finns en tydlig gemensam nämnare för alla problemlösningsmetoder, nämligen att identifiera problemen. Så vi som inte längre är purunga, utan som har uppnått positioner på byråern - vi måste identifiera problemen och agera. För inte alltför länge sedan sa en kvinnlig delägare på en byrå till mig att jag verkligen måste ha haft otur. Hon hade under sina år aldrig stött på någon diskriminering för att hon är kvinna. Jag blev verkligen både häpen och beklämd över att kvinnor vägrar se sanningen i vitögat. Jag tänke "men du är snart 50 år, du har precis blivit delägare och du behandlas fortfarande i mycket som en biträdande jurist av dina kompanjoner - hur kan du INTE se att du är diskriminerad?!". Vilken man skulle säga att han inte blivit diskriminerad om han får vänta tills han är 50 med att bli delägare?
Så min uppmaning är - skärpning damer! Förändring kräver att vi själva gör grovjobbet och är drivande. Vi kan inte blunda för verkligheten och sitta med armarna i kors och vänta på att gubbarna ska ta initiativen!
Jag håller med dig om att vi kvinnor måste skärpa oss. Inte nog med att många vägrar erkänna problemen. Många ha dessutom svårt att samarbeta med andra kvinnor, kanske för att de föredrar att vara ensam kvinna på männens täppa. Jag frågade en konfliktforskare (en kvinna) hur detta kom sig och fick då till svar att vi inte har samma vana som männen att samarbeta, bl.a. för att vi relativt nyligen fått tillgång till arbetsmarknaden. Samtidigt undrar jag om detta stämmer eftersom många kvinnor verkar ha betydligt mindre problem att samarbeta med män. Hur som helst, måste vi kvinnor börja hjälpa varandra. Annars lär det bli svårt att nå styrelserummen i någon annan egenskap än som kaffeserverande sekreterare.
SvaraRadera